Idag var jag och betalade för mig.

Fan, skulle ju kunna skriva ett helt kapitel om mitt missöde mitt i Jessheim, men jag låter bli. Kan väl sammanfatta det som "Träd, falla, festa, kramas, sova, vakna, leta, sy, röntga, linda"

Men hursomhelst var jag idag iväg till Legevakten för att göra rätt för mig och betala för stygnen. 280 spänn. När jag stiger in i den bekanta lokalen gör jag, för första gången i mitt liv, en observation. En sådan där observation som alla andra verkar göra hela tiden. På tidningshyllan hos läkaren finns enbart damtidningar. Där fanns de alla. Vad beror det på egentligen? Är det bara medelålders tanter som är alldeles för intresserade av andras ointressanta liv som går till läkaren?
Jag lär aldrig få svar på min fråga. Vad jag dock lär få svar på är vad som händer i nästa Heroes-avsnitt. Nästa episod kommer nog snart ut, och ja... Jag MÅSTE se det! JAG MÅSTE!

För övrigt såg jag på Victorias hjärta ikväll. Det känns skumt att sitta ensam i en källare i de sydliga delarna av Norge, se på svensk television och skratta och gråta på samma gång. Och det känns skönt att jag inte är en stolt jävel som inte kan gråta. För det kan jag, och det har jag en person att tacka.

Två steg framåt, ett bakåt.

Jag känner vuxenheten komma över mig som en stilla rullande våg som snart lär utvecklas till en tsunami där jag städar och går på logdans varje vecka.

Jag har diskat, och glad i hågen var jag. Snabbt och snyggt, så vill jag sammanfatta.

Har just gjort mig en het redd mexikan med bröd. Soppa, that is. Förbannat het är den, kan inte ens käka den än, trots klicken med mjölk som jag trodde skulle göra den lite snällare.

Och... Säger man dricka soppa eller käka soppa?

Sen kom jag på vilken dag det är. Fredag. Jag sitter ensam i en källarvåning och äter soppa. Fyfan.

Uppdatering:
Soppan skvätter varma droppar på min bara bleka mage. Det gör ont, jag förbannar soppan.

Reflektion: Minttu Black

Ännu en rolig grej jag upptäckte under min malmö/svalov-resa.
En nyhet på Systembolaget. Minttu Black. Jag var tvungen att köpa.

Illa nog är det att jag sitter och smuttar på en 4 centiliter av denna dryck just i skrivande stund.

Lite bisarrt är det nog allt. Mint och saltlakrits i en klar flytande form och 35% alkohol på det. Jag kan inte säga om det är gott eller inte, eller om det för den delen är dåligt av mig som människa att sitta och dricka den på en tisdag. Jag kanske saknar festandet och vill ta igen mig men jag tror inte riktigt det är så... Jag har bara funderat jävligt länge över hur den egentligen ter sig att dricka. Nu har jag svaret. Salmiak och mint, bara det. Det går inte ens att förklara. Skulle vilja säga att den smakar mer lakrits än mint men det är bara att ljuga. Den smakar som Minttu brukar, fast lite med lite mer riv i. Kanske inte någon superhit men alltid trevligt med nya bekantskaper.

Nu får vi bara hoppas på en fest inom de närmsta helgerna så jag får prova drycken till dess fullo tillsammans med lite läskande drycker och kanske nån juice. Dock har jag jävligt svårt att se den fungera med något annat än fruktsoda. Någon med tips?

Aaah, härligt. Den blir sådär grumligt vitaktig tillsammans med is. Äkta Sambuca-manéer.

Jaja, över och ut... Ut i kylan.

Reflektion: Al Capone

På min malmö/svalöv-resa förra veckan hittade jag något spännande. Och inte vart som helst, utan i Hallsberg.

Cigariller av märket Al Capone hade just kommit in i lagret och jag var inte sen på att inhandla. Nu förespråkar jag inte tobak på något vis men Al Capone var lockade som få, trots att de inpackade i något slags plasthölje såg lite väl billiga ut.
10 stycken normala cigariller med filter för 45 kronor lät inte helt fel och jag inhandlade.

Smaken måste jag faktiskt beskriva som otroligt god. Det sägs att det var konjakssmak på dem, men med tanke på min tidigare erfarenhet av konjak tyckte jag inte alls att de smakade så.
Det var runt och fint i munnen och otroligt "bolmigt". Lite gangster-känsla infann sig direkt och hjärnan reagerade som den skulle mitt snusberoende till trots. Det snurrade på friskt redan efter några bloss. Kanske var det dock för att jag suttit på ett tåg i 7 timmar eller så och inte sovit mer än 45 minuter...

Men ett gott tips är det iaf, ska det rökas på speciella tillfällen är det nog Al Capone som kommer att bringas fram.

Det här med att blogga

Vad ska man egentligen skriva? Vad som händer i ens liv, djupa inåtlodade diskussioner med det egna jaget om ens innersta tankar?

Vad ska jag blogga om? Måste ju ge så kallat "cred" till mon ami Fredrik Mattsson och hans väns blogg "Vad ska vi göra" där de helt enkelt låter läsarna bestämma vad de ska göra. Starkt initiativ. (Stavas verkligen ordet med så där många i:n?)

För övrigt arbetar jag mest hela dagarna och hör och häpna är det inte alls så tråkigt som jag trodde att arbete var. Detta kanske är beviset på att Eniro 118118 inte är en fullt så intressant arbetsplats...

Annars då? Jo, jag har ju kommit fram till en del saker... Ganska mycket faktikt. Sjukt mycket. Nu gäller det bara att få båten i gungning.
Ska fylla på listan nu känner jag, detta blir stort. Många saker är det.

En rolig grej på en peeling-flaska i duschen...
"A refreshing gel with abrasive particles that frees the skin from dead horny cells. It revitalises... " bla bla bla.
Någon med mer ingående kunskaper i engelska kanske kan förklara det för mig.

Impuls till Skåneland

Det är onsdag i Norge. Jag tänker på hemmet, hemmasverige. Jag tänker inte mer, jag bokar en resa.


Klockan 21.13 i Jessheim:
Jag tar tåget mot Oslo, det är sjukt tråkigt att åka tåg ensam. Men jag har en bok, en dator och en mp3-spelare till sällskap så det ska nog inte bli några problem.

Klockan 22.36 på Oslo sentralstasjon:
Jag vurpar med longboarden inne på sentralstasjonen. En hel del blickar, en del skattar... iaf i sitt inre. Det känner jag på mig. Jag skäms lite men inser sen vilken otroligt rolig händelse det är.

Klockan 22.48 på tåget mot Stockholm:
Efter mångt och mycket om och men har jag hittat mitt tåg, jag sitter på fel plats men det gör mig inte så mycket. Precis då går två damer i över medelåldern till första klass där de tydligen hör hemma...
Jag ser chansen och tar den, letar mig mig till sätet med bord och flera säten där jag kan sträcka ut mig. En tjej tar platsen mitt emot mig, hon är stor. Inte tjock eller så, men hela hon är bara stor... Allt är stort, näsan låren, magen. Hon skulle nog kunna spöa mig om hon ville.

Klockan 03.48 på väg mot Hallsberg:
Jag får världens bästa idé. Jag vet vad jag ska ge Sudden i present.

Klockan alldeles för sent för mitt eget bästa i Hallsberg:
Jag får vänta flera timmar på nästa tåg. Men jag lider inte, jag har en bok till sällskap så tiden förflyter. Övertröttheten slår in någon gång runt sex-snåret när den lokala kiosken på stationen öppnar. Jag får spel och köper 10 cigariller, en cigarr, en tuggtobak och en tändare. Jag känner mig nöjd.

Klockan börjar närma sig 09.00 i Mjölby:
Tåget till Malmö är försenat, men jag lider inte. Jag ser det goda i livet. Till slut kommer tåget och jag kliver på, inte heller denna gång tar jag min plats vid bordet. Jag orkar inte bry mig om det. En man sätter sig bredvid mig. Jag känner mig trygg hos honom, vi pratar om lite allt möjligt och jag får veta hans historia. En spännande sådan är det. Han har lyckats lokalisera sin far i Danmark och är påväf dit för att träffa honom. Han har inte sett karln sen 1949. Jag tänker att sånt händer ju inte... Men det är tydligen så. Jag blir glad. Jag vet inte varför.

Klockan 12.03 i Malmö:
Jag kommer fram med tåget. Äntligen i Malmö, jag förstår varför jag faktist också är lite kär i staden. Lika som min bror. Tempot, människorna, arkitekturen. Allt är bara mys, det är som att allt vill varandra väl.

Klockan 14.21 påväg mot Svalöv:
Jag ska överraska Sudden, Manx och Simon som hänger hos just Sudden och Manx. Deras skola Fridhems folkhögskola har även min bror gått på. Bara goda ord har hörts om denna skola. JAg känner på mig att något spännande väntar. Jag gillar läget.

Klockan 16.något i Svalöv:
Jag träffar en filur när jag frågat om vägen till skolan. Jag får gå med han och han tycker att det är jävligt roligt att jag tänker överraska pojkarna. Jag går upp för trapporna till studentkorridoren jag fått veta att de bor i. Det pirrar lite i min mage. Jag ställer mig utanför dörren och knackar på... Simon kommer ut i korridoren. Hakan ramlar lite förundrat mot backen. Jag ler. Han börjar skratta. Jag ler. Han ropar på de andra. De kommer till mig. Vi omfamnar varandra som bara pojkar kan. Jag är glad. Det var värt det. Bara den lilla studen. Det var värt det.




Senare:
Jag har nu varit på kulturkväll i Landskrona. Jag gillar kultur. Fan va alla är duktiga! Jag vill också vara... Jag får lite undervärdeskomplex. Simon säger orden. De är ju så förbannat bra. I skrivarverkstaden känner jag mig extra innovativ. Tillsammans med Manx svenskakunskaper gör vi något nytt. En diktloppa. Ett exempel är "I förrgår slog jag i rabatten"/Magnus

När vi ska ta oss hemåt får vi kliva av bussen för det är för fullt. När bussen till slut kommer får vi inte åka, för några nytänkade och smarta nynazister har sett oss räcka finger åt dem. Va i helvete? Simon säger orden... "Snacka om att införfria fördomarna"
Till slut återvänder vi... Til en skola i kaos. Eller kaos och kaos. Kommer man från Östersund vet man hur fester brukar se ut. De har byggt en "skatepark" i en korridor. Ett bord och en pall är tillfällig rekvisita. Naturligtvis går bordet sönder, men festen fortsätter.

Nu när jag skriver detta sitter jag på en toalett. Det är koncentrationsfest som de kallar det. De sitter på sina rum i två timmar och dricker alkohol, sen träffas de och hittar på uppbåd. Jag gillar det faktiskt. Eftersom jag inte har ett rum får jag ta en toalett i besittning. Nu är det 1 h och 4 minuter kvar tills vi släpps lösa. Jag och Simon har bestämt att vi ska leka Torp-Ernst och Mat-Tina inatt... Eller bestämt och bestämt. Jag vill i alla fall det. Jag gillar när Simon är Torp-Ernst.

Jag har blivit inspirerad. Jag vill gå på den här skolan, jag börjar nog bli lite kär... I allt som livet har att ge.

Improvisationsdikt av David

Toalett på Fridhem ger mig inspiration
Alkohol och Killer-X konspiration
Nya människor överallt
Fönstret är öppet och det blir kallt
Kossor på grönbete, ger oss vete.
Till middag blir det gröt för två
Två plus två blir alkohol.
Jag vet inte riktigt om det jag skriver
Kan vara det jag tänker eller det jag bliver.

Nu blev det ju kanske inte så bra, men jag gillar läget.
Livet är vårt att leva, speciellt för sådana här stunder.

Jag skyller på hösten.

Jag känner mig helt konstig. Jag vet inte vad det är eller om det ens är någonting. Jag skyller väl bara på hösten. Hösten gör mig konstig och jag vet inte vad det är. Jag gillar't inte.

Det är sjukt kul, jag skriver en massa men det är något som gör datan eller internet jättesegt så jag hinner se hur texten skrivs långt efter att jag skrivit klart.

Skönt är det iaf att jag har fått lite mer instikt om vad jag ska göra sedan. Får se hur det går med allt bara men det skulle vara sjukt koolt om det gick bra med allt jag har tänkt mig.

Projekt måste planeras och det håller jag på med samtidigt som jag själv-pluggar en massa som jag måste kunna för att genomföra mina idéer. Hoppas verkligen att det går bra.

Jag vet inte om jag har något att skriva egentligen. Jag har iaf fått ett jobb. Serverar fisk hela dagarna och jag tjänar 122 norska kronor i timmen. Det är bra. Fast jag fattar inte riktigt... Tror inte jag kommer hinna tjäna så mycket pengarm en iaf tillräckligt för att ha en liten grund till det som ska göras sen. Körkort, tänder och sen leva.

Mål i livet

Är det helt fel om man saknar mål i livet?
Är det helt fel om man inte kan säga sina svaga sidor vid en arbetsintervju?
Är det helt fel om man tycker om sig själv?

I Norgelandet börjar jag fundera på dessa frågor.
Jag har egentligen inget mål i livet, jag vill verkligen ta allt som det kommer. Prova på många saker och ha alldeles för många intressen. Vad är det för mening att bara göra en sak eller stanna där man är?
Jag kanske har alldeles för många mål. Som Austalien, dit ska jag ju ett tag nångång sen och tillverka surfbrädor och sedan lära mig surfa. Eller som plugget, jag ska nångång ta tag i studierna. Vad det blir då har jag inte heller nån aning om. Producent, lära mig skriva riktigt, läkare, politik, stil, psykologi, människokännare, ja, jag har ju faktiskt ingen aning. Måste jag välja? Kan jag få allt?

Vilka är mina svaga sidor?

Jag tycker om mig själv, på samma gång gör jag det inte.

Vad krävs det egentligen?

Vad krävs egentligen av ÖP's "nya" satsning Twajs för att man ska få blogga där?
En del av de som skriver för Twajs skriver ju en helt vanlig blogg. Vad som händer i deras liv och intealltid intressanta grejer man kan diskutera över. Visst behöver det väl inte alltid vara så, men hur ofta vill jag läsa på en nyhetssida/nöjessida om vad som händer i olika människors liv.

Egentligen kanske blogg ska vara just det, korta delar ur människors liv. Men när inläggen sträcker sig från ingenting till allt så vet jag inte riktigt om jag orkar läsa det.
Kristoffer tycker jag är duktig på att skriva, han skriver iaf lite roliga saker och hans reflektioner är ofta humoristiska och sämmer alltför ofta.

Nu undrar jag, vad krävs det då för att jag ska få skriva?

Jag, som numera mest hänger på ett bibliotek i Jessheim/Norge, försöker fundera ut meningen med livet. Är inte det intressant? Jag kan skriva om både det ena och det andra. Stil, musik, film, livet i allmänt.

Men ja, det kanske är just det. Alltför utspridd och tankspridd.
Fast ibland undrar man ju.

Så jävla bortkommen

Ett par dagar in i Norge-vistelsen. Jag är så sjukt bortkommen. Och ändå känns det precis som hjemme, fast annorlundes.

Vi har inget internet i lägenheten än... Jag och Sara har kollat på samtliga 23 avsnitt av Heroes under tre dagar. Jag vill ha internet. Fast mest borde jag skaffa ett jobb... Och vill man ha jobb är det fan hit man ska. Har varit på intervju nu och får jobb på torsdag om jag vill. Men jag har två andra intervjuer klara redan... Alltså. Jag kan välja ett jobb.
Det känns bara lite konstigt.

Nu sitter jag på ett bibliotek i Jessheim, min nya hemort. Jag får surfa helt gratis här, det är gratis att parkera bilen. Jag gillar fan Norge alltså.

När jag kommer hem kommer jag att prata om en tvättäkta norrbagge.

Min pappa är en riktig man

Idag åt jag middag med min fader, min syster och två av mina syskonbarn.
Ludwig, en av de yngre förmågorna i familjen pratade ständigt och livligt om livets alla små petitesser men det var inte det jag skulle skriva om nu. Jag skulle skriva om min far. En riktig man.

Vi satt och småpratade och kom in på ett favoritämne för min käre fader. Jakt. Och nu fick jag höra en smått otrolig historia.

Min far hade skjutit en älg alldeles vid kanten av en tjärn mitt ute i de vildaste skogarna i Djupsjön. Älgen hade naturlgtvis ramlat ut i sjön lite halvskadad sådär som bara älgar kan och dött mitt ute i tjärnen. Då hade min far tagit av sig kläderna och helt iskallt simmat ut till älgen med ett rep runt magen och försökt dra in älgen med det. När han väl kom ut till älgen lossnade repet, så han fick köra livräddarknepet och bogsera älgen in till strandkanten där han sen fick hjälp att ta upp besten.

Helt sjukt jävla manligt gjort!

Det bästa är att hans vänner tydligen filmade hela grejen så jag har bara en sak att säga... Youtube nästa!

Nerv

Jag är nervig. Jag brukar inte vara det men den tid som nu stundar är något helt nytt för mig... Bra eller dåligt får bara tiden utvisa. Nu försvinner jag från Sverige...

Gosh, det är inte så stort men känns ändå...

"Ingen läser din tråkiga blogg"

Jag känner mig som en fisk. Lös och sladdrig. Lealös och tråkig.
Citatet i rubriken kommer från en kompis bilddagbok, vet inte om han har kvar citatet men ibland känns det iaf som det stämmer.

Vem är det egentligen man bloggar för? Är det för mig själv jag skriver eller skriver jag för att jag tror att ni som kanske kollar in den här bloggen ska tycka att det är intressant?
Jag har ju faktiskt ingen aning, jag får nog försöka övertyga mig själv om att det är som en liten offentlig dagbok för mig själv, för ingen läser ju min tråkiga blogg. Eller, det kanske folk gör... Hur som helst. Jag ville bara skriva att jag känner mig som en fisk.

Över och ut, i regnet
//David

JA!

Nu kom jag på vad jag skulle skriva om... Att snöa in på ett spår.

Jag har kommit fram till att jag måste snöa in på ett spår.
De flesta har ett specialämne som de kan nästan allt om. Skrämmande mycket trivial fakta, som man allt för ofta undrar om den verkligen är nödvändig. För mig saknas den sista biten. Jag är inte totalt inne i tv-spel som vissa, kan otroligt mycket om artister ingen annan hört talas om, sett filmer som visats en gång i en dammig, sliten gammal lokal i Sveg. Jag är inte inne på ett spår.

Jag vill så gärna kunna saker som ingen annan vet något om, som när de får höra mina utlägg om detta ämne utbrister ett intresserat och ärligt "Aha, det visste jag inte".
Men ju mer och mer jag tänker på det, kan det ju inte vara så intressant hela tiden, att behöva hålla sig ajour hela tiden och inte kunna missa en enda del.

Ändå har jag haft funderingar på det. Serier, jag kollar otroligt många serier, kanske skulle det kunna vara något. Fransk electro, Ed Banger-klicken, skulle det kunna vara något. Nej, jag har efter mycket funderingar insett jag det inte är grejen för mig.

Jag vill ju inte snöa in. Jag vill ju ha allt.

MEN!

Nu glömde jag vad jag skulle skriva...

Lösenord, ansvar/vuxenvärld... Vafan. På en hundradels sekund från det att jag satte mig upp från min horisontiella ställning i soffan försvann det där ämnet jag skulle skriva om. Nu gör jag bara noteringar på kommande inlägg.

För att inleda i helt fel ände.

Jag har kommit på vad jag ska kalla mig i framtiden...
David Johansson - Idéspruta.

Det hela började med att jag började skriva med en god vän om blogginlägg och hur dåliga vissa är på att skriva. Jag kände skrivlusten komma över mig som aldrig förr och i samma stund idéerna för ämnen att ta upp.
Aktuella ämnen, inaktuella ämnen... Alla ämnen.
Snabbmat, språkbruk, hat... De bara ploppade upp överallt i min undernärda hjärna. Social kompetens, godis, snus. Det bara fortsätter. Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst. Men skulle det vara bra? Antagligen inte... Det får väl ni avgöra. Jag ska fortsätta skriva inlägg här och ni som kollar in min blogg "from time to time" får avgöra. Framtiden, miljön, politik.

Jag kan inte sluta komma på nya idéer.

Men nog om det. Jag skriver ändå alltid för långa blogginlägg och nu ska jag sluta med det. Fast det här får nog bli det sista. Jag måste skriva en grej till.

Ni som har förmågan att skriva kort, koncist och intressant. Ta vara på den gåvan och förvalta den. Jag vet inte om jag har sagt det till er men ni finns där ute...
Manx, Krinch, Petter, Jocke. Ni kan det här. Fortsätt skriva nu.

"Jag vill ju va som duuu"


Det finns ju fler också. Sandra, du kan det faktiskt. Frida på ÖP kan det ju faktiskt också... Även om jag hittar alltfler småfel. Och nu ska jag inte komma här och påstå att jag är någon språkgud själv. Men i mediala sammanhang skall inte språkfel finnas. Äh, egentligen vet jag inte ens om jag bryr mig så mycket om det...
Fast på samma gång vill jag verkligen få igång mitt nya projekt... Då tillsammans med alla er språkpoliser där ute.

"Språkfascisterna - På jihad för svenska språkets bevarelse"

En era går i graven.

Nu är det snart tomt. Lägenheten har har blivit dränerad till ett fåtal lådor och ett otal saker jag inte har en aning om vad jag ska göra med. Egentligen vill jag nog bara slänga allt och börja om...

Krutvaktargränd 16 är snart ett minne blott och med mig bär jag många fina minnen, och en hel del mindre fina. Alla underbara människor som varit i denna lägenhet... Allt som hänt. Från de första filmkvällarna med ursprungsgänget till festerna på slutet med alldeles för blandat folk. De bra festerna, de mindre bra festerna. Filmkvällar, häng, familjen, vännerna... Framförallt vännerna. Men nog har det varit en bra tid. Ungdomsåren på Krutvaktargränd 16.

Nu väntar ett liv med alldeles för mycket ansvar och ett hopp om att finna något. Något jag letar efter, vad vet jag inte än. Men när det väl kommer så kommer jag nog inse vad det är jag letat efter så länge.

Vad framtiden har att ge och vart den vilsna lilla pojken som bott i den här lägenheten i nu precis 5 år ska ta vägen, det vet nog ingen. Inte minst han själv.

Mest legendariskt i lägenheten: Helt klart Fredrik Mattsson och en viss plåsterincident. Jag har aldrig skrattat så mycket... På riktigt. Eller jo, Manx tolkning av Sjunde inseglet gav mig mer skratt.
Mest legendariskt i samband med fest: Simon! När han graciöst skulle hoppa från "sjörövarskeppet" på gården och fastnar med foten i gallret och dunkar huvudet först i snön och backen. Helt underbart!
Mest svinig i lägenheten: Joakim Gerhardsson, GRATTIS! Tillsammans med Nolerbjörn får du priset efter en fest där jag fick torka socker och o'boy i två dagar!
Mest sönderslagna dörrar: Jag... jag vet inte varför. Hatar datorer som hänger sig.
Bästa fest: Måste säga Nyår -05/06... Även om det urartar med kaos och en krossad ruta har jag nog aldrig fått till en bättre fest!
Näst bästa fest: Ni avgör... Kommentera!
Bästa hjälpstädare: Nils, ingen annan har hjälpt till att städa som han. Förutom de inneboende jag haft, men det kan ju inte riktigt räknas.
Bästa minne: Alldeles för många... Första kyssen med henne.

"Tyvärr kan vi inte fullborda din begäran.

Tänk på följande när du rapporterar felet till Bloggers support eller Bloggers hjälpgrupp:

• Beskriv vad du gjorde när felet uppstod.
• Ange följande felkod och ytterligare information.

bX-geqofh"

okej....jag ksriver ett avslutande inlägg själv.


Jag kommer fåsåjävlamycket skit imorgon alltså...Folksoveri min säng, detärsjukt mycket attstäda.jag klagar inte, jagbarakonstatererar.justnu sitter jagochlyssnarpå Nothingman med PearlJam...Min mellanslagstanget harslutat attfunka. Imogon tarjaghandom det...Det äralltidimorgon.

Vartt skajagsova?
Min säng ärupptagen avsovande folk...


medvändligahälsningar...
//David

så underbqart...

jagärlite för full föratt hahandom enn lpgenhtet....




det ärdags att soafast annasjunger såvackert...

bra

så jävla bra grabbar

MVH//frösögrabbarna

davidsfest

hörrrö grabben det var värsta festen överallt i davisd lägenhet WOHOOOOOOOOOOOO jag ska också hälsa fråb olle wänne och rose classe och anne kerre

hm

hej, jag är full för jag har adruckit skit , och det är ju bra nu. men inte sen för då blir det inge bra
okej, hej jag heter alexander för det blev jag döpt tILL, DET ville mina mammapappa. okej? hejdå(L) ja älskar er alla yes!:) (L)

hej1

rosie här... jag ligger däckad i davidssäng.vet inte riktigt nä jag vacknar.... jag kan inte stava hlle..ermen skit samma.- är det fest så är det...

Hörde att Sandra Akinci är här

HEJ!

Jaaaaaaaaaaaaaa, jag är här!
Sandra tror jag visst det var.
David är mannen!

Det här är rätt wicked

Vi hörs

pusselipuss

Läget är som sådant

Vi sitter och lyssnar på NoFx, allt annat vore fel, de bedrövliga, sarkastiska (hoppas vi) fjortisarna har somnat eller lämnat byggnaden. Kristoffer Hanson, självutnämnd bloggkung har tagit en taxi och övergivit våran kamp mot timbaland, brittan och all annan skit.

Nej tacka för äkta gammal Klövsjöpunk som Kjell Höglund, nu snackar vi vardagssurrealism. Verkligheten boxar en i mellangärdet och sparkar sedan en i magen för att slutföra jobbet, tacka vet jag den här herren. Måhända att jag har druckit för många öl och att Tommy är krejzi med the fernet - jag kan likförbannat hata världen tillsammans med Kjell.

Åt helvete med The Hives. Åt helvete med den överskattade jävla Timbaland, åt helvete med Furtado som faktiskt släppte en bra skiva för några år sedan men nu har sålt sin själ till mtv-djävulen. Åt helvete med allt faktiskt....utom de sanna musikerna... NoFx. Fat Mike är vår frälsare, tjockis-fast-han-inte-är-det, våran sista utpost mot skitmusiken.

Speciellt mot alla ordmärkare som orkar bry sig i detta nu...

Förövrigt så visar det sig att en ren jävel som går under aka.et "Alex" gillar både Dave Grohl och Daft Punk, det gillar vi äkta....


FUCK YALL!

/Simon o Tommy, Klövsjös sista...

Uppdatering

Åter till Gunhild Ward. Jag ville egentligen lägga upp in en bild på henne MEN - här finns ingen bild. Så låt mig beskriva hur hon ser ut:

*Svart krulligt hår a.k.a. "pudelrocksfrilla"
*Stora glasögon kvarlämnade från 80-talet
*Ljusbblå jeans i en omodern tappning av s.k. morotsjeans.
*Ljusblå jeansjacka också kvarglömd från 80-talet
*Svart skjorta, även den kvarlämnad från 80-talet

Hennes beteende:
*Pendlar mellan sur och glad... också kallat humörsvängningar
*Pratar "jamtska" jämt och ständigt.. så även med norskar, tyskar, engelsmän etc.
*Kan inte ta skämt

Orkar inte fortsätta denna lista något mer.. men ni förstår nog. Gunhild Ward är den mest jävla efterbilvna personen jag någonsin stött på på detta runda jordklot!

Jag kan även tillägga att hon måste kissa och dricka kaffe innan hon kan räkna kassan, vilket resulterar i att jag blir ALLTID 15 minuter sen hem från jobbet när jag har stängt med henne.


Tack återigen.

Ska även hälsa från Hanna. Puss på henne!

KRIGSZONEN!

Vi är fast mitt i krigszonen...
Simon sitter här och beter sig udda, men han verkar även skärrad.
Jag ser hans beteende... det är snarlikt till skrämmande....
Men i övrigt har det varit relativt fint, förutom att vi inte vet var vi ska ta vägen. "Mackan" tar över:


"Jag tänker Apokalyps Nu, jag tänker Brando. Jag är på en elak hemmafest, krogmusiken är elak, folket är elakt, allt är... elakt. Jag sitter mellan pretentiösa mellanstadielärare som förbannar sig över min skrivstil. Jag är ledsen och arg. Mest arg. Jag vill bara höra Mmmbop...


Mmmbop kommer - jag är nöjd, alla blir ALLTID glada av den här jävla låten - jag är inte ensam - över till någon random. Tack och hej / Mackan.


Signaturen "Matilda" tar över - förihelvete!


Jag hade tänkt börja de här textraderna med något gripande och överväldigande men "Mackans" sätt att kalla mig "random" får mig att vilja spy galla över det här tangentbordet.
I övrigt en väldigt städad fest från min sida. Det är trots allt jobb imorgon med Jämtlands möjligtvis Sveriges mest mystiska person. Nämligen Gunhild Ward, en pudelrockande 44-åring från Kövra i Oviken. Det får mig även att vilja spy galla över detta tangentbord återigen.

Tack och hej från mig. Over and out!

Han skrev mer...

Simon gjorde ett tappert försök till att vara "extrem" och skriva ett längre inlägg än mig själv. Vem bryt sig? Ingen. Faktiskt.

Nu ska vi ligga med alla här. Hardcore. Klamydia. Och en massa hemsk gonorré.

Krinch kommer att kontra....

jag sitter nu i infernot vi kallar förfest, en angelägenhet vi svenskar gillar att ta till innan den riktiga fyllan tar till - innan vi inte minns någonting längre. Ofta är det förfesten vi pratar om dagen efter. "Minns du hur Krinch stod på händer i hallen?!" eller "faaan vilken rutten music det spelades!" Det sistnämnda kommer jag dock inte säga imorgon - det är nämligen jag som bombar på nu. Don Rimini står för mixen, jag står för dansen. Det är förövrigt tomt i rummet, det skiter ju jag i. Det är ju faktiskt jag som har bäst musiksmak i världen så alla andra har ju fel. Jag tänker lista fem förfestklassiker för att bevisa min överlägsenhet.

1. Hanson - Mmmbop (Tidernas bästa, ingen ogillar - alla som gör det kan dra åt helvete)
2. Mr. Oizo - Nazis Justis rmx, (Det tyngsta som Frankriges lillla gullgullbolag Ed Banger Har skitit ur sig hittills)
3. No Fun at All - Alcohol (Sjukt förbisedd pärla från de gamla punkrockgudarna)
4. Motörhead - Ace of Spades (Jag antar att jag inte behöver förklara)
5. Riccoshet - Audio tech noir... (Arons jävla pärla)


FUCK YALL! Nu börjar Tommys eländiga fernet bita. Nu ska jag bli fullast!

PEACE!


Eder jävla Mackan Makedonien

Nu var det visserligen ganska kört

David berättade just att han startat en "festblogg". Det lät kul, så jag satt mig här med rödtjutet och tänkte: "Ja, varför inte". Amok med 666 spelas högt i högtalarna, och vi gillar läget ganska skarpt. Nu ska jag återvända till festen. Kanske återvänder jag hit?

/Krinch

Festblogg...

Detta är början på vad som kan bli den sämsta festen i världen... Eller den bästa...
Första inlägget skrivs av mig själv, sen är det bara upp till andra att skriva... Fult, snyggt, bra eller dåligt. Kul, tråkigt, oroväckande eller bara det bästa...

SKRIV BRÖDER (Och ni andra)

Jag känner mig som en...

Ja, jag har svårt att hitta ett ord som beskriver mig själv... Sjuk och jävlig, sliten till tusen efter den sjukaste yran på år och dag. Som också avslutades med den snyggaste däckning jag någonsin gjort. Och min första riktiga däckning. Annars var det helt underbart, vilka sjuka upplevelser och vilka band man har sett. Of Montreal, The Hives, The Ark, TTA! och Nikola får väl utgöra gräddan av moset.

Nu borde det verkligen vara dags för mig att ta tag i mitt liv men vi väntar ut denna sjukdom jag ådragit mig och sen tar vi tag i saker. Norge, eller kanske FBI, vem vet. Jag ska nog bli legosoldat...

Pinsamt!

Det är ju faktiskt bara pinsamt. Hur lite man uppdaterar bloggen, och vad man uppdaterar den med. Medan andra goda bloggare såsom Styvfittur, Manx och Petter skriver naturligt och vida om petitesser på ett sådant sätt som får ens egen blogg att verka... rent ut sagt... åt h-e.


Jag borde ta upp min skrivarådra, göra något vettigt och försöka ge min blogg en del av mina betraktelser av världen, men jag orkar inte. Jag festar istället.. och blir också erkänd såsom partypuman David. Jag är nöjd med det epitetet.


Jag har just läst klart den sista av böckerna om Harry Potter, och jag skäms inte för det. Jag älskar Harry Potter. Och sista delen var faktiskt jävligt bra. Nog för att alla försökte förstöra mitt nöje med att avslöja sista delens största förluster och händelser slogs jag inte ner och jag måste säga att jag är nöjd med vad den där J.K Rowling har kluddat ner under åren och avslutat med.

Nu stundar en hel del fest för mig, Storsjöyran bjuder upp till kamp och jag tänkte slå ner alla förväntningar och göra dom bättre. Detta skall bli en fest utan like.

...

Jag är så trött i hela mig att jagi nte riktigt orkar skriva mer. Dock har jag lagt upp en massa fina bilder från Arvikafestivalen 2007. Senare kommer en utförlig redovisning med joddling, kampsånger, emos, tid, rum, kärlek och allt vad fan det innebär.

Festivalsommar.

Undrar om jag ska göra detta till min absoluta festivalsommar...

Redan har Hultsfred och Peace and Love avverkats. Jag är sjukt sugen på Arvika och sen såklart Yran.

Hultsfred var en pärs i sig, en rolig pärs som gav en hel del fina minnen. Justice, SebastiAn, SMK, "Att vara", Campet, ja, vafan, allt egentligen.

Peace and Love var en festival i sig, som ett Hultsfred junior. Både till antalet människor och smutsighet. Men lika roligt var det allt och alla nya människor jag lärde känna gör ju allt så mycket mer värt. Fan va jag är tacksam för alla nya bekantskaper. Ni är jävligt coola.
Sen att jag har ungefär tusen saker att skriva om från festivalen gör det ju nästan jobbigt. Men en höjdpunkt är ju iaf Jason Mraz som var så sjukt grym att jag inte vet vad jag ska säga. Killen kan sjunga, det är en sak som är säker och sen hela konserten med Lars Winnerbäck som överraskande nog kom och spelade för oss. Sommarens enda spelning.
Sen att dagen när jag kom dit överrraskade mig med en konsert av Kristofer Åström gjorde ju inte saken sämre. All lovers hell live var väl också en höjdpunkt.

Gosh, kan inte samla mina ord utan allt vill bara ut i en salig röra.

Nu åker jag till Offerdal och tar det lungt med släkten en halvdag. Sen får vi se vart livet tar mig.

Det löser sig.

Freda och Älska

Nu är det 6 timmar tills jag rör mig mot tåget. Tåget som ska ta mig till Kärleken och Freden. Ta mig till Billie The Vision and The Dancers, Damien Rice, Jason Mraz, SMK, Nationalteatern, The Ark och tusen andra saker jag ska se.

Jag ska freda mig med mänskligheten och älska musiken. Nu är det dock dags att freda sig med sängen och bli ett med sömnen. Vilket aldrig riktigt har varit svårt för mig. Bara jag tar mig i säng kommer sömnen.

Vi ses i dimman.

Jag lever.

Jag lever genom serierna. Det spelar egentligen ingen roll vilken det är... Allt relaterar jag till mitt eget liv. Och då är det så skönt att hitta en serie som faktiskt är bra. Den här gången är det Kyle XY. Som en blandning av världens bästa O.C., en gnutta E.T. och så sist den alltigenom moralkakefyllda 7th heaven. Och slutprodukten blir då Kyle XY, en gnutta spänning, en gnutta moralkaka, en gnutta oförklarligt och sist en liten bit av allt annat.

Men det var inte det detta inlägg skulle handla om. Det var känslorna som alla serier får mig att känna. Det som fick mig att komma på allt var en kram. Kyle fick en kram av sin "far", och det fick mig att minnas en kram jag fick av min far. Det var inte så längesen, men bilden sitter etsad kvar i min hjärna. Precis vart det var, hur han reagerade. Hans tårar, som delades med mina. En far som jag aldrig sett gråta förut, fällde en tår. För han kände med mig. Det var stort... Och betydelsefullt.

Andra serier får mig att tänka på andra händelser, men nästan alla kretsar kring samma händelse i mitt egna liv. Det där ögonblicket som ändrade mitt liv sådär fruktansvärt radikalt. Och allt runtomkring det. Nu har det gått ett tag, men serierna går på. Livet likaså, men också genom serierna kommer nya tankar. Om vad som kommer sen, om vad som skedde just då. Om hur det är just nu.

Jag kommer nog skriva mer om det här sen. Det känns så just nu iaf.

PS. Jag tror att jag har fått ett bra svar på vilken färg bloggen är. Petter skrev i en kommentar att den är beige och nog fan är den det alltid. Beige bakgrund med orangeröda element, och lite grått. Ungefär som mitt liv. Ganska beiget egentligen, men med en hel del färgstarka element. Och sen såklart den där gråa delen som ingen kan komma undan. Fast nu är inte livet så beige längre... Det är lite mer färgglatt. Eller åtminstone var det det. DS.

Jag går ut hårt och ökar.

Det är nog ganska träffande på mig faktiskt. Fast just nu menar jag att jag skriver många inlägg när bloggen är färsk bara för att det iaf ska se ut som att jag gör något vettigt. Jag kom just på typ tre nya inlägg men dom får vänta.

Nu kommer det snart hit en del grabbar och vi ska kolla på grabbiga filmer som bara riktigt grabbiga grabbar kan. Och så tog det så länge att skriva den där inledningen att jag glömde varför jag skulle skriva det här inlägget.

Men kan ju då istället gå in på rubriken som jag såg faktiskt stämmer in på mig på ganska många sätt. Jag ska ha som mål att gå in hårt och sen öka om det är något jag vill göra eller något jag gör. Vad är det för mening på att gå och hålla sig i bakgrunden? Då slösar man bara bort sin tid och är det något jag har lärt mig så är det att man ska ta tillvara på tiden här. Verkligen. På riktigt.

Nu ska jag steka korv.

Ett till kort.

För övrigt måste jag fan vara helt färgblind. Alla skriver att bloggen är skär och jag trodde den var orange till stilen. Men så kan det vara "att vara" mig.

Sickest there is.

Jag är sjuk. Så där härligt Hultsfred-sjuk som alla är efter ett par hårda dagar i Hultsfreds bakteriehärjade festivalträsk. Jag har nog faktiskt alla bakterier man kan ha i min kropp och jag har precis fyra dagar på mig att få dom att försvinna för sen stundar Peace and Love som jag verkligen hoppas ska bli något utöver det vanliga.

På tal som sjuka saker var jag på fest igår. Eller ja, dagar, datum, allt flyter bort så konstigt när man inte gör något vettigt men fredagen handlade det om iaf.
Petter Arbman bjöd till ett houseparty och vilket jävla party sen. Flera hundra personer och det kändes som att leva i en amerikansk highschool-rulle. Det var en riktigt sjuk fest och ännu sjukare att inte mer saker blev förstörda eller stulna. Alla var trevliga och grannar/poliser behagade inte dyka upp så jag måste säga att det var ruskigt bra.
Träffade en massa roliga människor och insåg att man nästan känner alla i den här lilla staden.

Idag har jag varit otroligt borta i huvudet och nu är det dags att lägga sig i sängen igen.
För övrigt visas det helt otroligt bra serier på nätterna på TV nu... MacGyver, A-team, Extreme Home Makeover och alla sköna jävla Late Night Shows.

Andra inlägget.

Ja, vi sprutar väl på med ett till inlägg direkt såhär.

Fan va jobbigt det är att försöka skapa något som är en fröjd för ögat när man är färgblind. Jag har ingen aning om hur fan min blogg ser ut och det stör mig något enormt. Mina ögon börjar svika mig eller så är det åldern som tar ut sin rätt.

Åldern är ju för övrigt något annat som ligger mig ganska varmt om hjärtat. Eller snarare tvärtom. Jag vill inte vara ålder, jag vill vara yngre. Mycket yngre. Så jag låtsas. Jag är 17, på riktigt. Jag lovar.

Så kommentera på. Låt höra hur det ser ut.

Första inlägget.

Det är midsommar. Mitten av sommaren sägs det. Det kanske stämmer och just nu är det faktiskt sol ute. Det är väl ganska skönt.

Ny blogg. Kände att det var dags att göra en riktig blogg. Och faktiskt försöka uppdatera den lite bättre än mina andra försök. Jag har ju faktiskt en del saker att skriva.
Som att jag tycker att det är ytterst komiskt att man på en så pass stor sida som blogspot.com stavar fel och skriver "Google-koto" istället för konto som jag iaf tror att det ska stå.

Senare kan man ju även skriva om att man tycker mer synd om svarta överviktiga barn än vita. Varför vet jag inte men det krävdes ett besök på Jamtli för att det skulle stå för mina ögon. Fast den där rultiga lilla krulltotten som sprang omkring och var ganska söt ändå...
Fast överviktiga barn har jag fan något emot, eller mest deras föräldrar. Först skall ju nämnas att jag har en ganska tolerant syn på vad fet, överviktig, fetto, klabbfet och blötfet egentligen innebär. Man behöver vara ganska fet för att jag ska säga att nån är riktigt tjock. Men när barn i mina ögon är feta, då är dom fan enorma. Och då undrar jag fan hur föräldrarna tänker. Hur kan man utsätta sitt barn för något som man faktiskt vet är skadligt längre fram i livet?

Ja, en del människor.

Första inlägget på nya bloggen är uppe, och jag känner mig pirrig inför framtiden.
En ny tid är det definitivt. Ni som känner mig vet varför. Annars lär det märkas framöver.
Mot ära och berömmelse. I blogglandets förstorade värld.