Mål i livet

Är det helt fel om man saknar mål i livet?
Är det helt fel om man inte kan säga sina svaga sidor vid en arbetsintervju?
Är det helt fel om man tycker om sig själv?

I Norgelandet börjar jag fundera på dessa frågor.
Jag har egentligen inget mål i livet, jag vill verkligen ta allt som det kommer. Prova på många saker och ha alldeles för många intressen. Vad är det för mening att bara göra en sak eller stanna där man är?
Jag kanske har alldeles för många mål. Som Austalien, dit ska jag ju ett tag nångång sen och tillverka surfbrädor och sedan lära mig surfa. Eller som plugget, jag ska nångång ta tag i studierna. Vad det blir då har jag inte heller nån aning om. Producent, lära mig skriva riktigt, läkare, politik, stil, psykologi, människokännare, ja, jag har ju faktiskt ingen aning. Måste jag välja? Kan jag få allt?

Vilka är mina svaga sidor?

Jag tycker om mig själv, på samma gång gör jag det inte.

Vad krävs det egentligen?

Vad krävs egentligen av ÖP's "nya" satsning Twajs för att man ska få blogga där?
En del av de som skriver för Twajs skriver ju en helt vanlig blogg. Vad som händer i deras liv och intealltid intressanta grejer man kan diskutera över. Visst behöver det väl inte alltid vara så, men hur ofta vill jag läsa på en nyhetssida/nöjessida om vad som händer i olika människors liv.

Egentligen kanske blogg ska vara just det, korta delar ur människors liv. Men när inläggen sträcker sig från ingenting till allt så vet jag inte riktigt om jag orkar läsa det.
Kristoffer tycker jag är duktig på att skriva, han skriver iaf lite roliga saker och hans reflektioner är ofta humoristiska och sämmer alltför ofta.

Nu undrar jag, vad krävs det då för att jag ska få skriva?

Jag, som numera mest hänger på ett bibliotek i Jessheim/Norge, försöker fundera ut meningen med livet. Är inte det intressant? Jag kan skriva om både det ena och det andra. Stil, musik, film, livet i allmänt.

Men ja, det kanske är just det. Alltför utspridd och tankspridd.
Fast ibland undrar man ju.

Så jävla bortkommen

Ett par dagar in i Norge-vistelsen. Jag är så sjukt bortkommen. Och ändå känns det precis som hjemme, fast annorlundes.

Vi har inget internet i lägenheten än... Jag och Sara har kollat på samtliga 23 avsnitt av Heroes under tre dagar. Jag vill ha internet. Fast mest borde jag skaffa ett jobb... Och vill man ha jobb är det fan hit man ska. Har varit på intervju nu och får jobb på torsdag om jag vill. Men jag har två andra intervjuer klara redan... Alltså. Jag kan välja ett jobb.
Det känns bara lite konstigt.

Nu sitter jag på ett bibliotek i Jessheim, min nya hemort. Jag får surfa helt gratis här, det är gratis att parkera bilen. Jag gillar fan Norge alltså.

När jag kommer hem kommer jag att prata om en tvättäkta norrbagge.

Min pappa är en riktig man

Idag åt jag middag med min fader, min syster och två av mina syskonbarn.
Ludwig, en av de yngre förmågorna i familjen pratade ständigt och livligt om livets alla små petitesser men det var inte det jag skulle skriva om nu. Jag skulle skriva om min far. En riktig man.

Vi satt och småpratade och kom in på ett favoritämne för min käre fader. Jakt. Och nu fick jag höra en smått otrolig historia.

Min far hade skjutit en älg alldeles vid kanten av en tjärn mitt ute i de vildaste skogarna i Djupsjön. Älgen hade naturlgtvis ramlat ut i sjön lite halvskadad sådär som bara älgar kan och dött mitt ute i tjärnen. Då hade min far tagit av sig kläderna och helt iskallt simmat ut till älgen med ett rep runt magen och försökt dra in älgen med det. När han väl kom ut till älgen lossnade repet, så han fick köra livräddarknepet och bogsera älgen in till strandkanten där han sen fick hjälp att ta upp besten.

Helt sjukt jävla manligt gjort!

Det bästa är att hans vänner tydligen filmade hela grejen så jag har bara en sak att säga... Youtube nästa!

Nerv

Jag är nervig. Jag brukar inte vara det men den tid som nu stundar är något helt nytt för mig... Bra eller dåligt får bara tiden utvisa. Nu försvinner jag från Sverige...

Gosh, det är inte så stort men känns ändå...

"Ingen läser din tråkiga blogg"

Jag känner mig som en fisk. Lös och sladdrig. Lealös och tråkig.
Citatet i rubriken kommer från en kompis bilddagbok, vet inte om han har kvar citatet men ibland känns det iaf som det stämmer.

Vem är det egentligen man bloggar för? Är det för mig själv jag skriver eller skriver jag för att jag tror att ni som kanske kollar in den här bloggen ska tycka att det är intressant?
Jag har ju faktiskt ingen aning, jag får nog försöka övertyga mig själv om att det är som en liten offentlig dagbok för mig själv, för ingen läser ju min tråkiga blogg. Eller, det kanske folk gör... Hur som helst. Jag ville bara skriva att jag känner mig som en fisk.

Över och ut, i regnet
//David

JA!

Nu kom jag på vad jag skulle skriva om... Att snöa in på ett spår.

Jag har kommit fram till att jag måste snöa in på ett spår.
De flesta har ett specialämne som de kan nästan allt om. Skrämmande mycket trivial fakta, som man allt för ofta undrar om den verkligen är nödvändig. För mig saknas den sista biten. Jag är inte totalt inne i tv-spel som vissa, kan otroligt mycket om artister ingen annan hört talas om, sett filmer som visats en gång i en dammig, sliten gammal lokal i Sveg. Jag är inte inne på ett spår.

Jag vill så gärna kunna saker som ingen annan vet något om, som när de får höra mina utlägg om detta ämne utbrister ett intresserat och ärligt "Aha, det visste jag inte".
Men ju mer och mer jag tänker på det, kan det ju inte vara så intressant hela tiden, att behöva hålla sig ajour hela tiden och inte kunna missa en enda del.

Ändå har jag haft funderingar på det. Serier, jag kollar otroligt många serier, kanske skulle det kunna vara något. Fransk electro, Ed Banger-klicken, skulle det kunna vara något. Nej, jag har efter mycket funderingar insett jag det inte är grejen för mig.

Jag vill ju inte snöa in. Jag vill ju ha allt.

MEN!

Nu glömde jag vad jag skulle skriva...

Lösenord, ansvar/vuxenvärld... Vafan. På en hundradels sekund från det att jag satte mig upp från min horisontiella ställning i soffan försvann det där ämnet jag skulle skriva om. Nu gör jag bara noteringar på kommande inlägg.

För att inleda i helt fel ände.

Jag har kommit på vad jag ska kalla mig i framtiden...
David Johansson - Idéspruta.

Det hela började med att jag började skriva med en god vän om blogginlägg och hur dåliga vissa är på att skriva. Jag kände skrivlusten komma över mig som aldrig förr och i samma stund idéerna för ämnen att ta upp.
Aktuella ämnen, inaktuella ämnen... Alla ämnen.
Snabbmat, språkbruk, hat... De bara ploppade upp överallt i min undernärda hjärna. Social kompetens, godis, snus. Det bara fortsätter. Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst. Men skulle det vara bra? Antagligen inte... Det får väl ni avgöra. Jag ska fortsätta skriva inlägg här och ni som kollar in min blogg "from time to time" får avgöra. Framtiden, miljön, politik.

Jag kan inte sluta komma på nya idéer.

Men nog om det. Jag skriver ändå alltid för långa blogginlägg och nu ska jag sluta med det. Fast det här får nog bli det sista. Jag måste skriva en grej till.

Ni som har förmågan att skriva kort, koncist och intressant. Ta vara på den gåvan och förvalta den. Jag vet inte om jag har sagt det till er men ni finns där ute...
Manx, Krinch, Petter, Jocke. Ni kan det här. Fortsätt skriva nu.

"Jag vill ju va som duuu"


Det finns ju fler också. Sandra, du kan det faktiskt. Frida på ÖP kan det ju faktiskt också... Även om jag hittar alltfler småfel. Och nu ska jag inte komma här och påstå att jag är någon språkgud själv. Men i mediala sammanhang skall inte språkfel finnas. Äh, egentligen vet jag inte ens om jag bryr mig så mycket om det...
Fast på samma gång vill jag verkligen få igång mitt nya projekt... Då tillsammans med alla er språkpoliser där ute.

"Språkfascisterna - På jihad för svenska språkets bevarelse"