Freda och Älska

Nu är det 6 timmar tills jag rör mig mot tåget. Tåget som ska ta mig till Kärleken och Freden. Ta mig till Billie The Vision and The Dancers, Damien Rice, Jason Mraz, SMK, Nationalteatern, The Ark och tusen andra saker jag ska se.

Jag ska freda mig med mänskligheten och älska musiken. Nu är det dock dags att freda sig med sängen och bli ett med sömnen. Vilket aldrig riktigt har varit svårt för mig. Bara jag tar mig i säng kommer sömnen.

Vi ses i dimman.

Jag lever.

Jag lever genom serierna. Det spelar egentligen ingen roll vilken det är... Allt relaterar jag till mitt eget liv. Och då är det så skönt att hitta en serie som faktiskt är bra. Den här gången är det Kyle XY. Som en blandning av världens bästa O.C., en gnutta E.T. och så sist den alltigenom moralkakefyllda 7th heaven. Och slutprodukten blir då Kyle XY, en gnutta spänning, en gnutta moralkaka, en gnutta oförklarligt och sist en liten bit av allt annat.

Men det var inte det detta inlägg skulle handla om. Det var känslorna som alla serier får mig att känna. Det som fick mig att komma på allt var en kram. Kyle fick en kram av sin "far", och det fick mig att minnas en kram jag fick av min far. Det var inte så längesen, men bilden sitter etsad kvar i min hjärna. Precis vart det var, hur han reagerade. Hans tårar, som delades med mina. En far som jag aldrig sett gråta förut, fällde en tår. För han kände med mig. Det var stort... Och betydelsefullt.

Andra serier får mig att tänka på andra händelser, men nästan alla kretsar kring samma händelse i mitt egna liv. Det där ögonblicket som ändrade mitt liv sådär fruktansvärt radikalt. Och allt runtomkring det. Nu har det gått ett tag, men serierna går på. Livet likaså, men också genom serierna kommer nya tankar. Om vad som kommer sen, om vad som skedde just då. Om hur det är just nu.

Jag kommer nog skriva mer om det här sen. Det känns så just nu iaf.

PS. Jag tror att jag har fått ett bra svar på vilken färg bloggen är. Petter skrev i en kommentar att den är beige och nog fan är den det alltid. Beige bakgrund med orangeröda element, och lite grått. Ungefär som mitt liv. Ganska beiget egentligen, men med en hel del färgstarka element. Och sen såklart den där gråa delen som ingen kan komma undan. Fast nu är inte livet så beige längre... Det är lite mer färgglatt. Eller åtminstone var det det. DS.

Jag går ut hårt och ökar.

Det är nog ganska träffande på mig faktiskt. Fast just nu menar jag att jag skriver många inlägg när bloggen är färsk bara för att det iaf ska se ut som att jag gör något vettigt. Jag kom just på typ tre nya inlägg men dom får vänta.

Nu kommer det snart hit en del grabbar och vi ska kolla på grabbiga filmer som bara riktigt grabbiga grabbar kan. Och så tog det så länge att skriva den där inledningen att jag glömde varför jag skulle skriva det här inlägget.

Men kan ju då istället gå in på rubriken som jag såg faktiskt stämmer in på mig på ganska många sätt. Jag ska ha som mål att gå in hårt och sen öka om det är något jag vill göra eller något jag gör. Vad är det för mening på att gå och hålla sig i bakgrunden? Då slösar man bara bort sin tid och är det något jag har lärt mig så är det att man ska ta tillvara på tiden här. Verkligen. På riktigt.

Nu ska jag steka korv.

Ett till kort.

För övrigt måste jag fan vara helt färgblind. Alla skriver att bloggen är skär och jag trodde den var orange till stilen. Men så kan det vara "att vara" mig.

Sickest there is.

Jag är sjuk. Så där härligt Hultsfred-sjuk som alla är efter ett par hårda dagar i Hultsfreds bakteriehärjade festivalträsk. Jag har nog faktiskt alla bakterier man kan ha i min kropp och jag har precis fyra dagar på mig att få dom att försvinna för sen stundar Peace and Love som jag verkligen hoppas ska bli något utöver det vanliga.

På tal som sjuka saker var jag på fest igår. Eller ja, dagar, datum, allt flyter bort så konstigt när man inte gör något vettigt men fredagen handlade det om iaf.
Petter Arbman bjöd till ett houseparty och vilket jävla party sen. Flera hundra personer och det kändes som att leva i en amerikansk highschool-rulle. Det var en riktigt sjuk fest och ännu sjukare att inte mer saker blev förstörda eller stulna. Alla var trevliga och grannar/poliser behagade inte dyka upp så jag måste säga att det var ruskigt bra.
Träffade en massa roliga människor och insåg att man nästan känner alla i den här lilla staden.

Idag har jag varit otroligt borta i huvudet och nu är det dags att lägga sig i sängen igen.
För övrigt visas det helt otroligt bra serier på nätterna på TV nu... MacGyver, A-team, Extreme Home Makeover och alla sköna jävla Late Night Shows.

Andra inlägget.

Ja, vi sprutar väl på med ett till inlägg direkt såhär.

Fan va jobbigt det är att försöka skapa något som är en fröjd för ögat när man är färgblind. Jag har ingen aning om hur fan min blogg ser ut och det stör mig något enormt. Mina ögon börjar svika mig eller så är det åldern som tar ut sin rätt.

Åldern är ju för övrigt något annat som ligger mig ganska varmt om hjärtat. Eller snarare tvärtom. Jag vill inte vara ålder, jag vill vara yngre. Mycket yngre. Så jag låtsas. Jag är 17, på riktigt. Jag lovar.

Så kommentera på. Låt höra hur det ser ut.

Första inlägget.

Det är midsommar. Mitten av sommaren sägs det. Det kanske stämmer och just nu är det faktiskt sol ute. Det är väl ganska skönt.

Ny blogg. Kände att det var dags att göra en riktig blogg. Och faktiskt försöka uppdatera den lite bättre än mina andra försök. Jag har ju faktiskt en del saker att skriva.
Som att jag tycker att det är ytterst komiskt att man på en så pass stor sida som blogspot.com stavar fel och skriver "Google-koto" istället för konto som jag iaf tror att det ska stå.

Senare kan man ju även skriva om att man tycker mer synd om svarta överviktiga barn än vita. Varför vet jag inte men det krävdes ett besök på Jamtli för att det skulle stå för mina ögon. Fast den där rultiga lilla krulltotten som sprang omkring och var ganska söt ändå...
Fast överviktiga barn har jag fan något emot, eller mest deras föräldrar. Först skall ju nämnas att jag har en ganska tolerant syn på vad fet, överviktig, fetto, klabbfet och blötfet egentligen innebär. Man behöver vara ganska fet för att jag ska säga att nån är riktigt tjock. Men när barn i mina ögon är feta, då är dom fan enorma. Och då undrar jag fan hur föräldrarna tänker. Hur kan man utsätta sitt barn för något som man faktiskt vet är skadligt längre fram i livet?

Ja, en del människor.

Första inlägget på nya bloggen är uppe, och jag känner mig pirrig inför framtiden.
En ny tid är det definitivt. Ni som känner mig vet varför. Annars lär det märkas framöver.
Mot ära och berömmelse. I blogglandets förstorade värld.